Lättläst blev populärt 

Under mina år som delägare på Hegas arbetade vi intensivt för att bygga upp ett nätverk av författare som kunde bidra till lättläst litteratur. Vi insåg tidigt att det behövdes en bred och varierad utgivning för att kunna tillgodose olika läsares behov. Genom att översätta verk från välkända författare samt inkludera svenska författare, lyckades vi skapa ett mångsidigt utbud av lättlästa böcker som engagerade både barn och unga.  

Den nya utgivningen av lättläst bidrog till att allt fler lärare insåg möjligheten att använda lättläst skönlitteratur vid läsinlärning och som bredvidläsningsböcker i undervisningen. Efter att jag startat Nypon förlag och efterfrågan på lättläst växte, började ännu fler etablerade författare att skriva lättläst. Nu skriver snart sagt alla populära svenska barnboksförfattare också lättläst. Dessutom låter många vuxenboksförfattare sina originalversioner bearbetas till lättläst för vuxna. 

Men så har det som sagt inte alltid varit. 

Okunskap om dyslexi 

Jag är uppvuxen med en pappa som skrev böcker; barnboksförfattaren Hans Peterson. Pappa var på sin tid en av Sveriges mest lånade författare på svenska bibliotek. Han toppade den tidens läslistor tillsammans med Astrid Lindgren, Inger och Lasse Sandberg, och Märta Sandwall Bergström. 

Min mamma hade svår dyslexi och det gick i arv till min bror. De kunde knappt läsa pappas böcker. Också när min bror gick på mellanstadiet satt jag och läste högt för honom från textremsan på TV, eftersom han inte hade lärt sig läsa. Jag har i efterhand förstått vilket utanförskap mamma kände under åren i skolan, eftersom hon stämplades som obegåvad. Det dåliga självförtroendet som följde av hennes dyslexi präglade hela hennes vuxenliv, och min bror läser sällan eller snarare aldrig en bok idag.  

Förr fanns inte kunskap, och därmed inte heller insikt, om vad det betyder för en människa att få stöd för att bli läsare både i barndomen och som vuxen. 

Lättläst blev för attraktivt 

Men mycket har hänt under årens lopp. Skolöverstyrelsen bestämde sig på 1960-talet för att ge ut så kallade LL-böcker. Utgivningen hade ett tydligt fokus på dem med lässvårigheter och särskilt de som hade en funktionsnedsättning. (Så långt som till dyslexiproblematiken hade utvecklingen inte kommit då.) Därför fick böckerna också epitetet ”handikapplitteratur”. Det skulle dröja flera decennier innan de lättlästa böckerna till innehåll och utseende blev en spegling av allmänförlagens utgivning för barn, unga och vuxna. Så blev det först när samhället började förstå att lässvårigheter som till exempel dyslexi inte hänger ihop med begåvning. Och att man oavsett lässvårigheter förtjänar en bra bok med ett inbjudande bokomslag. 

På 2010-talet blev de lättlästa böckerna plötsligt för attraktiva och lockande. De blev lästa också av goda läsare. Välkända författare, skickliga omslagsmakare och duktiga redaktörer bidrog till att efterfrågan på lättläst växte. Böckerna var inte längre producerade av statliga Skolöverstyrelsen, utan av kommersiella allmänförlag som vet hur man skapar en attraktiv produkt.  

Kritik mot lättläst 

I min roll som förlagschef har jag flera gånger blivit intervjuad av kritiker som ifrågasatt de lättlästa böckernas värde. Eftersom jag varit ansvarig för en utgivning av tusentals lättlästa böcker från Hegas och Nypon förlag har jag svarat på alla frågor. 

De jag pratat med i de här sammanhangen har velat få mig att lovorda lättläst, för att sedan kunna kritisera mina uttalanden om lättlästa böcker. Jag har uppfattats som naiv, med ansvar för en utgivning som varit på gränsen till skadlig för alla unga läsare.  

Men kritiken skjuter bredvid mål. Lättläst har aldrig haft goda läsare som sin primära målgrupp. Lättläst har alltid haft fokus på dem som på något sätt kämpar med att läsa. Inledningsvis var det personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Därefter blev det de med dyslexi, likt min familj. Nu används lättläst också av ovana och ovilliga läsare, dvs de som vi tillsammans vill försöka väcka ett läsengagemang hos. Lättlästa böcker i sitt tillrättalagda format kan sänka tröskeln in till böckernas värld. 

Lättläst fordrar förmedlare 

Lättläst har hela tiden befunnit sig i gränslandet mellan läromedel och skönlitteratur. Böckerna har varit lika självklara på folkbiblioteken som ute på skolorna, i klassrummen eller på skolbiblioteken. Men de har sällan funnits i bokhandeln eller i privata hem. Det ligger i sakens natur; kämpar man med läsningen är det inte böcker man i första hand väljer att ägna sin fritid åt. Det har behövts en sorts förmedlare av den lättlästa boken. En lärare eller en bibliotekarie med kunskap om läsarens läsnivå, som har valt ut boken och kunnat säga ”Den här boken tror jag kan passa dig. Ska vi titta på den tillsammans, du och jag”.  

Skyll inte på lättläst 

Lärare ute på skolorna brottas med mängder av problem. Vissa av dem handlar om att få igång läsningen hos eleverna som ofta befinner sig på olika läsnivåer. Ibland kan det vara lockande att välja en titel som alla i klassen klarar av att läsa. Då blir det just en lättläst bok. Och så uppstår kritiken: Är det verkligen tillräckligt stimulerande och utmanande för alla elever att läsa lättläst?  

Nej, självklart är det inte det! Lättläst är för dem med en läsutmaning.  Men tack vare att böckerna är attraktiva, kan också goda läsare tänka sig att ta dem i sin hand. Stämpeln som handikapplitteratur är sedan länge borta.  

Alla kan alltså läsa en lättläst bok och ha viss behållning av den. Men för en god läsare behövs en större utmaning. För en god läsare skulle det vara bekvämt att enbart läsa lättläst, liksom det skulle vara bekvämt att bara lära sig addition, men man måste vidare. Det enkla är inte tillräckligt.  

Lättlästförlagen når i sin kommunikation oftast förmedlarna, alltså lärare och bibliotekarier. Men förlagen är inte involverade i kontakten mellan förmedlaren och läsaren. Det är lärarna som väljer vilka böcker eleverna ska läsa inom ramen för undervisningen. När avkodningen, läsförståelsen och läsflytet väl är på plats, då kan förmedlarna se till att det är andra mer utmanande böcker som gäller. 

Problemet uppstår när man likt min bror inte knäcker läskoden eller förblir en otränad och därmed ovillig läsare högre upp i årskurserna. Då kan lättläst vara ett stöd, men böckerna har en begränsning genom sitt korta format och enklare språk. Lättläst ger helt enkelt inte utrymme till alltför komplexa händelser.  Men för dem med problem måste det finnas ett attraktivt alternativ, så som till exempel lättläst. 

Varför allt prat om läsning? 

Vad är det vi vill uppnå genom att tydligt argumentera för vikten av god läsförmåga och värdet av att läsa böcker? Måste alla verkligen vilja och kunna läsa? 

”Att lära sig läsa är en mänsklig rättighet”, sa högstadieläraren Sara Bruun i ett sommarprogram 2021.  

Här i Sverige har vi en övertygelse om att utbildning och kunskap är viktigt. Utan god läsförmåga är det svårt att ta till sig undervisningen i skolan. Genom att läsa får vi ett rikt ordförråd, ett språk som gör det möjligt att sätta ord på våra tankar och känslor. Därmed kan vi säga vad vi tycker, våga göra våra röster hörda och bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle.  

Det här är ett av argumenten för varför det är viktigt att bli en god läsare. Vi får alltså ett språk som vi kan ha nytta av. Ett annat argument för värdet av att läsa har OECD-studien Reading for change formulerat. Studien visar att den som läser också får möjlighet till social mobilitet. De elever som är bokläsare klarar skolan bättre, får högre betyg, kan komma in på mer kvalificerade utbildningar, får bättre betalda arbeten, står stabilare i vuxenlivet och mår totalt sett bättre. God läsförmåga ger därmed en hävstång framåt i livet. 

Läsförmåga är alltså inte ett självändamål, att kunna läsa är inte det egentliga målet. Det handlar om vad vi använder vår läsförmåga till och vad den ger oss för möjligheter. 

Det är därför lättläst litteratur behövs, och lättlästförlagen har en roll i det läsfrämjande arbetet. Vi måste kunna möta eleverna på den läsnivå de befinner sig. Alla elever, oavsett läsförmåga, måste få delta i samtal som fördjupar och inbjuder till diskussion. Eller som Lewinson, Flint och van Sluys menar:  

”Ge barn möjlighet att utforska olika perspektiv, att se och ifrågasätta det vardagliga, det kända, med nya ögon, att få läsa och vara i någon annans skor, att få fokusera på olika samhälleliga och sociala frågor och att få ta ställning, handla och främja social rättvisa.” 

För att det här ska bli möjligt behövs professionella vuxna inom skola och bibliotek som kan förmedla texter utifrån varje läsares läsförmåga. Ju sämre läsförmåga, desto viktigare blir urvalet av texter. 

Hur hittar man motivationen? 

Ansvaret att få fler att läsa mer ligger inte enbart på oss vuxna; det ligger också på eleverna själva. Att lära sig läsa är en färdighet som måste tränas. Det sa redan läsforskaren Ingvar Lundberg på sin tid. Förmågan kommer först efter en ansträngning.  

Idrottsmän blir duktiga för att de tränar och har ett mål med sin träning. Så behöver det vara med läsning också. Det handlar om att finna motivationen. Läsförmågan öppnar dörrar, det väntar en belöning runt hörnet om du når fram. 

Jag lyssnade nyligen på ett seminarium som Kulturrådet höll. Det handlade bland annat om hur man kan nå dem som inte läser. Ordet ”läslust” börjar bli uttjatat. Läslust, och att vara ”nyfiken på böcker”, attraherar möjligen dem som redan läser. Vill vi nå dem som är ovana eller på något sätt ovilliga till att läsa, behöver vi få större förståelse för vad som motiverar till läsning.  

Enligt seminariet kan läsmotivation delas upp i två typer av motivation: 

Inre motivation, innebär att man läser av eget intresse, dvs man är redan en läsare. Här funkar alltså motivatorer som lust och nyfikenhet.  

Yttre motivation, är det som skulle kunna trigga dem som aldrig sätter sig med en bok. Här handlar det till exempel om att finna läsande förebilder, att kunna identifiera sig i texten, att kanske få betalt, eller helt krasst undgå ett straff genom att läsa.  

Insikten om den yttre motivationen har växt fram hos dem som arbetar läsfrämjande. Skolor och bibliotek inspireras bland annat av metoden som prövats i projektet Läsa äger. Äldre barn engageras för att läsa högt för yngre. Högläsarna får betalt, till exempel inom ramen för ett sommarjobb. De yngre blir lästa för, får ta del av en berättelse och möter en äldre läsare som kan bli en förebild. Båda grupperna bekantar sig med böcker. I ett sådant här sammanhang kan en lättläst bok vara utmärkt. Den är just lätt att läsa och inte så lång. Dessutom finns det tusentals av dem att välja bland. 

Jag är alltså övertygad om att utgivningen av lättlästa böcker för barn, unga och vuxna har en betydelsefull roll i strävan att få fler att läsa mer. Vi har inte råd att välja bort alternativ som till exempel lättläst. Men vi har inte heller råd att välja enkla lösningar i tron att de passar för alla. Lättläst är för dem som har läsutmaningar och behöver en sänkt tröskel för att komma igång med läsningen. 

Var sak till sitt 

Det är därför att jag våren 2025 lanserar ett nytt specialförlag för lättläst, Easy Peasy Studios.  

Av: Lena Maria Nordstrand, förläggare och grundare av Nypon och Vilja förlag, specialförlag för lättläst. Nu delägare i det nystartade förlaget Easy Peasy Studios.